Att Greklands och Italiens räntor sköt i höjden under eurokrisen berodde på att de hade överlåtit sin penningpolitik åt ECB. När den visade sig ovillig att stödköpa de drabbade ländernas obligationer fick marknaden panik, och begärde allt högre räntor för att låna ut. Efter några år av tumult gick sedan centralbankschefen Mario Draghi ut och lugnande marknaderna med orden ”vad som än krävs” för att hålla ihop unionen, varpå räntorna sjönk igen.
När Magdalena Andersson varnar för att Sverige kan hamna i samma läge som de krisande euroländerna visar hon bristande insikt om finanspolitikens grundläggande villkor. Så länge Sverige lånar i sin egen valuta utan fast växelkurs kan Riksbanken avvärja sådana kriser. Det finns ingen osynlig gräns som Sverige plötsligt kan korsa och bli som Grekland bara för att vi ökar vår statsskuld. Skillnaden mellan vår valutaregim och euroländernas är inte kvantitativ utan kvalitativ. Det är inte en gradskillnad utan en utan en artskillnad.
Finansministern varnade också för att en hög statsskuld kunde leda till en repris på den svenska 1990-talskrisen. Men den krisen berodde inte på statsskulden utan på en bostadsbubbla som brast, följd av drastiska räntehöjningar för att försöka behålla kronans fasta växelkurs. Som Magdalena Andersson påpekade i P1 slog 1990-talskrisen hårdast mot de svaga i samhället, men inte för att statsskulden var för hög utan tvärtom för att den på grund av svångremspolitiken minskade alltför fort, och därmed inte kunde agera stötdämpare åt den privata sektorns kollapsande köpkraft.
Ett tredje fel gjorde finansministern när hon sa att statens stora stödinsatser under covidkrisen var möjliga för att vi tidigare hade ”sparat i ladorna”. Det stämmer inte. Kanada, Japan och USA är exempel på länder med mångdubbelt större statsskulder som likväl spenderade mer än Sverige, i relativa termer.
Inget säger att statens sparande i goda tider ökar förmågan att spendera i kris. Tvärtom är sambandet snarare det omvända, då en stram finanspolitik i goda tider krymper ekonomin och gör den mer sårbar. Det går inte att ”spara” välstånd till framtiden genom att betala av på statsskulden. Det välstånd man avstår från genom avbetalningar går förlorat för evigt.
För att Sverige ska återhämta sig behövs nu en expansiv finanspolitik. Det är viktigt för att få ned arbetslösheten, inte minst bland utsatta grupper. Som Klimatpolitiska rådet anger finns nu också en historisk möjlighet till grön omställning. Men det kräver stora investeringar, som gör att det finanspolitiska ramverket måste ses över, eller sättas åt sidan. Det finanspolitiska ramverket sätter ramarna för all politik i Sverige. Frågan om huruvida vi borde behålla det eller inte förtjänar att diskuteras utifrån fakta, inte missförstånd.
Max Jerneck, forskare vid Center for Sustainability Research, Handelshögskolan i Stockholm
